cathrinbernwald

Täntke skriva av mig lite sanning om varför jag är så anti förhållanden och kärlek (utom kärlek till vänner och familj och sånt såklart).

Jag märker ju att mina vänner redan nu börjar "stadga" sig. Flyttar ihop med killen/tjejen, köper lägenhet, har husdjur och faktiskt skaffar barn. Jag känner mig väldigt olik mina vänner eftersom jag inte gör nåt av det där. Jag har aldrig ens haft ett seriöst förhållande.

Alltid när jag pratar om förhållanden så är jag alltid negativ. Jag tycker att det är slöseri med tid och känslor för en vacker dag tar det slut och då står man där som ett fån. Men det är liksom inte därför jag inte vill in i ett förhållande. För visst hade det väl vart mysigt att prova. Men jag känner mig själv. Det är inte det att jag är "rädd för att bli sårad igen" eller att jag har "hemska ärr från kärlek som inte kan läkas",
Det är klart att erfarenheter har gjort mig extra uppmärksam och fått mig att verkligen välja dom jag litar på och inte litar på.
Därför vet jag också att går jag in i ett förhållande blir jag nästa paranoid. Svarar inte min kille när jag ringer så ringer jag igen, och igen, och igen. Och svarar han fortfarande inte väntar jag 5 min och så ringer jag igen. Jag får ju såklart inget svar då heller och då tänker jag att han kanske inte vill svara för när jag har ringt 20ggr så måste han ha hört det.

Det är där min hjärna sätts igång på högvarv. Träffar han nån annan, vågar han inte ta det för han skäms blablablabla. Skickar jag sms förväntar jag mig faktiskt ett svar. Får jag inte det tänker jag att jaha, bryr han sig inte nu eller? Har jag skrivit nåt om känslor eller saknad tänker jag att han inte känner samma sak.

Men värst av allt är hans telefon. När den ringer och han svarar och jag hör att det är en tjej sitter jag och verkligen lyssnar. När han går på toa kollar jag vem det var som ringde och faktist går jag igenom hela telefonen. Samtalslistor, telefonbok, bilder, sms. Och tro mig, jag har ALLTID hittat nåt som har bekräftat min otillit.

Men sånt där är i alla fall jävligt jobbigt och jag vill inte vara sån för man måste få ha ett eget liv även om man är tillsammans med någon. Men jag skulle aldrig klara att lita på min kille. Det är en av anledningarna till varför jag kanske inte vill ha barn heller. Jag tror inte att jag skulle hitta någon jag kan lita på så mycket att jag är villig att skaffa barn med den. Jag tror att alla är otrogna punkt slut.

Jag går alltså och mår dåligt när jag träffar nån jag börjar tycka om och det är inte kul. Så vill jag inte ha det och därför är jag hellre utan.

Så det var nog allt för ikväll! ♥