Med livet i behall!
Ja kara vanner den har resan har hunnit lamna sina spar, redan.
Som jag skrev i det tidigare inlagget sa var vi pa batutflykt igar. Vi hade verkligen sett framemot det. En fridfull dag ute pa havet.
Det borjade jattebra. Det var lugnt och skont och vi sag alla fina bungalows langs klipporna och stranden. Forsta stoppet var ett vattenfall. Vi gick av baten och borjade vandringfarden genom skog och dalar. Lite besvikna blev vi nar vi kom fram faktiskt. Plus att solen hade gatt i moln.
Det var skont att komma tillbaks till baten igen och sag fram emot nasta stopp som var snorkling.
Det var vart livs langsta resa. Jag overdriver verkligen inte nar jag sager att jag var 99 % saker pa att vi inte skulle kommande levande fran baten.
En trabat lite storre an en longtail bat men formodligen fler personer pa en vad man egentligen ska ha. Han som korde drack thai whisky och rokte gras. Men det var inte darfor jag trodde att vi skulle do.
Nar vi hade lamnat vattenfallet och gav oss ut pa havet igen sa blaste det som faaaaan. Jag har aldrig sett sa stora vagor ute pa havet nangang. Och dessutom nar man sitter i en trabat med en hog kapten, om man nu kan kalla han for det.
Baten stod pa kant flera ganger och jag har aldrig varit sa radd i hela mitt liv.
Vi hade inga flytvastar och som sagt sa hol vagorna pa att valta baten flera ganger. Jag kan verkligen inte forklara det har med ord for den paniken jag hade gar inte att beskriva. Och jag lovar er, det var inte bara jag. Folk var verkligen livradda.
Det som gick genom huvet va: Vad gor jag om baten nu valter? Gar det att simma in till klipporna? Orkar man det? Ar det undervattenstrommar?
Som sagt, det gar inte att beskriva i ord men jag trodde verkligen inte vi skulle klara oss.
Alla satt i chock och skrek varje gang en ny jattevag kom, vilket var ganska ofta. Vi kunde inte ens styra in mot en strand eftersom det var for stora vagor.
Men eftersom jag sitter har och skriver sa overlevde vi och baten valte inte. Vi kom till snorklingsstallet men min batutflykt var redan forstord. Tararna sprutade och illamaendet stog upp i halsen. Jag har aldrig vart med om nagot varre i hela mitt liv. "Krashlandningen" i Beijing var ingenting jamfort med det har.
Sa for oss blir det inga mer batutflykter utan vi haller oss pa land.
Nu ska jag ga till apoteket och kopa ogonvatten for min tredje vagel har nu satt fart!
Ha en trevlig fredag!
Tack gode gud for livet!
Som jag skrev i det tidigare inlagget sa var vi pa batutflykt igar. Vi hade verkligen sett framemot det. En fridfull dag ute pa havet.
Det borjade jattebra. Det var lugnt och skont och vi sag alla fina bungalows langs klipporna och stranden. Forsta stoppet var ett vattenfall. Vi gick av baten och borjade vandringfarden genom skog och dalar. Lite besvikna blev vi nar vi kom fram faktiskt. Plus att solen hade gatt i moln.
Det var skont att komma tillbaks till baten igen och sag fram emot nasta stopp som var snorkling.
Det var vart livs langsta resa. Jag overdriver verkligen inte nar jag sager att jag var 99 % saker pa att vi inte skulle kommande levande fran baten.
En trabat lite storre an en longtail bat men formodligen fler personer pa en vad man egentligen ska ha. Han som korde drack thai whisky och rokte gras. Men det var inte darfor jag trodde att vi skulle do.
Nar vi hade lamnat vattenfallet och gav oss ut pa havet igen sa blaste det som faaaaan. Jag har aldrig sett sa stora vagor ute pa havet nangang. Och dessutom nar man sitter i en trabat med en hog kapten, om man nu kan kalla han for det.
Baten stod pa kant flera ganger och jag har aldrig varit sa radd i hela mitt liv.
Vi hade inga flytvastar och som sagt sa hol vagorna pa att valta baten flera ganger. Jag kan verkligen inte forklara det har med ord for den paniken jag hade gar inte att beskriva. Och jag lovar er, det var inte bara jag. Folk var verkligen livradda.
Det som gick genom huvet va: Vad gor jag om baten nu valter? Gar det att simma in till klipporna? Orkar man det? Ar det undervattenstrommar?
Som sagt, det gar inte att beskriva i ord men jag trodde verkligen inte vi skulle klara oss.
Alla satt i chock och skrek varje gang en ny jattevag kom, vilket var ganska ofta. Vi kunde inte ens styra in mot en strand eftersom det var for stora vagor.
Men eftersom jag sitter har och skriver sa overlevde vi och baten valte inte. Vi kom till snorklingsstallet men min batutflykt var redan forstord. Tararna sprutade och illamaendet stog upp i halsen. Jag har aldrig vart med om nagot varre i hela mitt liv. "Krashlandningen" i Beijing var ingenting jamfort med det har.
Sa for oss blir det inga mer batutflykter utan vi haller oss pa land.
Nu ska jag ga till apoteket och kopa ogonvatten for min tredje vagel har nu satt fart!
Ha en trevlig fredag!
Tack gode gud for livet!
Kommentarer
Trackback