cathrinbernwald

Nu är jag äntligen hemma! Skönt!

Det är så jag skulle vilja tänka.

Åh nu är jag hemma...

Det är så jag tänker.
Jag hade gärna stannat kvar i växjö ett tag till. Inte en liten atom i min kropp vill bo kvar här nu. Hem? Det här är inte mitt hem. Göteborg har aldrig varit  mitt hem. Jag bor här och gjort i drygt ett år nu. Men det är inte samma sak som hemma. Vad är hemma då? Eller rättare sagt Vart är hemma?
Jag tror det var i Gävle. Huset i Gävle som jag växte upp i. Innerst inne så var nog det hemma på riktigt. Men nu är det sålt och nåra andra ska kalla det hemma.
Nu har vi ju ett annat hus, mamma och pappa har ett annat hus. Det ligger i Fågelsudd strax norr om Kalmar. Men jag kan ju inte kalla det för hemma. Jag har aldrig bott där och kommer aldrig göra det heller. Visst jag har ett rum där men jag har inga saker där. Förutom min supersköna säng.

Nu ligger jag i min säng och känner ingenting.
Jag känner inte kärlek.
Jag känner inte saknad.
Jag känner inte hat.
Jag känner bara ingenting.

I fredags lät jag hjärtat ta över, för sista gången.

Där sätter vi punkt för ikväll.