cathrinbernwald

Jag heter Cathrin, är 20 år och bor i Göteborg.

Jag födde på Gävles BB den 12 mars 1988. Bodde på vikingavägen första året (såklart inge jag minns) men flyttade snabbt till töregatan. Fortfarande i S.Bomhus.
Det är där jag har växt upp.

Jag har alltid varit väldigt blyg. Idag skulle jag inte kalla mig blyg, snarare reserverad. Jag är verkligen inte rädd att ta kontakt med människor, men i grupp tycker jag dte är roligt att bara sitta tyst och lyssna. Titta och lyssna.


Jag gick hos en dagmamma som bodde granne med oss på töregatan. Började sedan på Björsjöskolan där jag gick 6-års, låg- och mellanstadiet.
På sommarloven var vi i spanien. Hela lovet.
 Högstatidet spenderade jag på Lillhagen. Det var nog där jag upptäckte att Gävle verkligen inte var något för mig. Verkligen inte.
Så, när gymnasiet närmade sig tog jag chansen och flyttade ner till Växjö för att gå frisörlinjen på Kungsmadskolan.
Ska jag vara ärlig så tvekade jag några gånger och var påväg att flytta hem igen. Jag är så glad att jag inte gjorde det.

Vad hade jag varit idag då? Vart hade jag varit? Vem hade jag varit?

Under alla lov och dylikt var vi antingen utomlands elr i Åre och åkte skidor. Det var sällan jag spenderade ett helt lov i Gävle.

När gymnasietiden tog slut flyttade jag hem till Gävle, över sommaren. Tanken var sedan att Kalmar skulle bli nästa anhalt men det blev Göteborg.
Nu har jag bott i Göteborg i 1 år och hunnit beta av 2 lägenheter. I somras var jag både på festival och konsert. Även en tripp till spanien, ensam.

Jag jobbar som frisör ute i Lindome på en liten MEN bra salong. Alltid mycket att göra.
I höst ska vi åka till London på hårmässa. I våras gjorde jag mitt gesällprov. (Jag veeeeet, jag har ett moment kvar som jag inte har gjort.)
Den 28 dec åker jag till thailand med 4 vänner i en månad. Därefter flyttar jag till Oslo, ensam.

Jag lever, det vet jag att jag gör. Jag lever efter mina drömmar. Är det inte härligt?
Problemet är bara att jag delar inte mina drömmar med någon. Jag lever ut dom, ensam.
Men egentligen gör det inget. För hur skulle jag må om några år om jag sitter där och veta att jag la mina drömmar åt sidan bara för att leva med en kärlek?

Jag har otur i kärlek. Det har många konstaterat efter den här helgen. Jag vet inte varför men på nåt sätt blir det aldrig bra. Hur jag än gör.
Jag har träffat killar. Men ärligt talat, har det någonsin varit på en helt seriös nivå? Ta inte illa upp nu om nån läser detta.

Jag är beredd att prov det mesta. Jag kan resa världen runt ensam om alternativet är att vara kvar på samma stället resten av livet. Men blir jag någonsin beredd på att ha ett seriöst förhållande?
Jag vetm jag är bara 20 år men och? Snart är jag 25 och sen 30.

Jag älskar att leva, men inte alltid ensam.