cathrinbernwald

Jag har kännt det halva veckan. Ensamheten väller över. Mamma och pappa är i spanien. Johan i oslo. Ingen som jag ringt eller skickat sms till har svarat. Ingen har ringt. Jag har blivit borttryckt. Gång på gång på gång. Hur ska jag kunna veta?

Just nu känner jag mig så oerhört ensam. Jag bor i en stad som jag inte ens gillar. Jag känner ingen utom Lisa och Jossa. Vad ska man göra då? Jag jobbar ute i en håla och har 2 jobbarkompisar. Vi har inte så mycket gemensamt mer än att det går bra att jobba ihop. Ska jag gå fram till nån på stan och fråga om den vill följa med mig hem?
Hur får man nya kompisar?

Jag vet gnäll, gnäll, gnäll. Men jag vill bara veta om nån tänker på mig. Om nån undrar hur det är med mig.
Jag jag jag... allt handlar bara om mig. Mn jag försöker bry mig men jag får ju inget gensvar. Och när jag fortsätter är jag bara jobbig och tjatig. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag vet ingenting. Jag vill bara ha kontakt. Är det för mycket begärt?

Hela dagarna står jag och lyssnar och pratar om andras liv och intressen. Det är mitt jobb att vara intresserad av mina kunder. Men när ska nån vara intresserad av det jag gör?
Det är anledningen till att jag skickar massa sms när jag lär känna nån ny. Inte för det händer så ofta men när det väl gör det. Jag vill prata och skriva och skojja och berätta saker. Men det kan man ju inte göra för då blir man en efterhängsen jävel...

Det är svårt att hålla humöret uppe när känns såhär. Det är svårt att bara blinka bort det och byta kanal.