Imorgon är en annan dag.
Ja det är det. För det är ju inte idag i alla fall.
Lite smådeppig dag för det är skitzovädret.
Det börjar närma sig slutet för allt nu. Det känns faktiskt lite jobbigt. Ny stad igen nu. Jag kommer ju ihåg första året här i växjö. Ingen barndans direkt. Och nu ska man jobba också. Hur många har man kvar från gävle? Ja det går inte åt mer äv två händer att räkna på det. Hur många kommer minnas en härifrån då? Ja det kommer nog gå att räkna på en hand.
Jag har en liten så panikkänsla i magen. Vad ska man göra med livet egentligen. Jag har i alla fall ingen aning.
Åh i sånna här stunder skulle man kunna göra allt för o samla familjen för o bara umgås. Kolla på film eller nåt. Saknar det så mycket när man ser hur andra har det. Men så får man ju inte tänka heller. Många har ju det 100 gånger värre än jag själv, herregud.
Men jag kan ändå inte rå för att jag saknar det så mycket. Vad kommer hända med oss egentligen? Kommer vi bli en sån familj som aldrig ses för vi bor för långt från varandra. Det är vi ju redan men ännu mer. Sånna som träffas max en gång om året för att möjligtvis fira jul tillsammans. Uach vad hemskt. Men det blir väl så när alla har sina egna liv och så.
I alla fall så ska vi ta vårt första familjefoto nånsin på min student. Bättre sent än aldrig :)
Man blir lite störd i huvet när man sitter och tänker såhär. Skönt o skriva ut sig i alla fall. Vem skulle man prata med om sånt här?
Det vore väl jävligt tråkigt att lyssna på för den stackarn.
Aja tack för mig, over and out.
Lite smådeppig dag för det är skitzovädret.
Det börjar närma sig slutet för allt nu. Det känns faktiskt lite jobbigt. Ny stad igen nu. Jag kommer ju ihåg första året här i växjö. Ingen barndans direkt. Och nu ska man jobba också. Hur många har man kvar från gävle? Ja det går inte åt mer äv två händer att räkna på det. Hur många kommer minnas en härifrån då? Ja det kommer nog gå att räkna på en hand.
Jag har en liten så panikkänsla i magen. Vad ska man göra med livet egentligen. Jag har i alla fall ingen aning.
Åh i sånna här stunder skulle man kunna göra allt för o samla familjen för o bara umgås. Kolla på film eller nåt. Saknar det så mycket när man ser hur andra har det. Men så får man ju inte tänka heller. Många har ju det 100 gånger värre än jag själv, herregud.
Men jag kan ändå inte rå för att jag saknar det så mycket. Vad kommer hända med oss egentligen? Kommer vi bli en sån familj som aldrig ses för vi bor för långt från varandra. Det är vi ju redan men ännu mer. Sånna som träffas max en gång om året för att möjligtvis fira jul tillsammans. Uach vad hemskt. Men det blir väl så när alla har sina egna liv och så.
I alla fall så ska vi ta vårt första familjefoto nånsin på min student. Bättre sent än aldrig :)
Man blir lite störd i huvet när man sitter och tänker såhär. Skönt o skriva ut sig i alla fall. Vem skulle man prata med om sånt här?
Det vore väl jävligt tråkigt att lyssna på för den stackarn.
Aja tack för mig, over and out.
Kommentarer
Trackback